På sjukhuset del 1

http://worldartsme.com
Idag är det exakt ett år sedan jag var inlagd för hjärtsvikt och tiden har verkligen gått fort och det känns overkligt att all gått så bra med återhämtning. Min pumpförmåga ligger över 50% och normalvärdet ligger på mellan 55-60% i pumpförmåga. Vid nästa besök kanske man blir friskförklarad men det återstår att se, men det är tillräckligt bra även om man ibland kan bli tröttare än normalt.

Nu tänkte jag berätta lite hur det var inne på sjukhuset på humoristiskt vis, det kan hända att jag blandar ihop vissa händelser men det är ju ingen som vet hur det egentligen var.
Sjukhus är aldrig roliga men ett måste för att bli bra igen. Man måste anpassa sig och kan inte välja vem man delar rum med samt att privatlivet är minimilt, man har i bästa fall ett draperi som man kan dra för. Som tur är så är det oftast en kort period i livet som detta händer och ett måste om man vill bli bättre. De namngivna personerna som nämns i den här texten är liknelser och har inte varit på sjukhuset samtidigt som mig.

Det är fredag eftermiddag och jag är nu uppe på avdelningen sittandes på sängen och käkar på två mackor, dricker lite te då jag missat lunchen. Vid det här laget var jag ganska trött och lättad plus att man bara ville sova efter att ha fått lugna ner personalen och visa att jag kan ta mig ur rullstolen samt gå till sängen utan hjälp. Har man dessutom muskeldystrofi så gillar man inte när någon kommer för nära utan att vara bered med risken att falla som en fura, bryta foten eller sträcka ledbanden med vätskefyllda knän.

I början fick man springa mycket på toaletten på grund av att man fick vätskedrivande medicin intravenöst och det var riktigt effektivt då jag tappade 10 kg i vikt där en stor del var vätska. Att gå på toaletten var som i filmen ”nakna pistolen” när frank drebin glömmer att stänga av mikrofonen och alla hör strilandet och när man tror att det är färdigt så fortsätter det ett tag till. Inte undra på att man såg ut som en vattenballong runt magen med så mycket vätska i kroppen.

Då man trött de första dagarna så gillade man inte stim och stress så vad händer en patient som väntar på att få åka hem vilken dag som helst, personen är jättepigg och stimmar runt med sina anhöriga så man vill bara ligga ner och blunda samt försöka stänga av öronen men istället går pulsen upp och det blir jättestressigt så plan b blev att be frugan ta med sig mina stora hörlurar samt surfplattan. Aah vilken dröm jag kan slappna av och lyssna på vad jag vill till hur hög eller låg volym som helst.

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*